Arbetsmiljöverket har gjort många inspektioner i vinter och upplever att det på många arbetsplatser slarvas med att använda fallskydd.
Aftonbladet skriver om takskottaren Niklas i Stockholm som valde att använda sin personliga skyddsutrustning. Det visade sig vara ett klokt val, annars hade vi haft ett nytt arbetsrelaterat dödsfall i dag. Ett bra exempel på hur en enskild medarbetare själv tar ansvar utan att arbetsgivaren hela tiden är med och kontrollerar, vilket i praktiken är omöjligt.
Arbetsgivaren tillhandahåller utrustningen och utbildningen för att jag ska kunna använda utrustningen på rätt sätt, men det är jag själv som väljer att ta den på mig.
fredag 12 mars 2010
Arbetsmiljöarbetet präglas av två parter
Min debattartikel på Arbetarskydd.se har väckt många reaktioner, det gör mig glad. Läs gärna samtliga reaktioner och inlägg på tidningens webbplats.
Det är med blandade känslor som jag läser och tar till mig det som skrivs. Glädje över att läsarna är engagerade och tar sig tid att skriva, ledsen över min fortsatta insikt om att det är så mycket att påverka där ute, i alla olika verksamheter.
De som skriver och bemöter min text har rätt i att jag inte kan ha samma erfarenhet och insikt som dem om alla de olika arbetsplatser som är negativa i detta avseende. Men jag har kanske varit på fler arbetsplatser än vad man normalt har under en persons arbetslivstid.
Jag har jobbat med många chefer på olika nivåer och många arbetslag/medarbetare och jag har mött alla sorter. De som är byråkrater, machopersoner, de tysta och de som är starkt säkerhetsmedvetna. Alla har de en sak gemensamt, de vill ha ett friskt och hälsosamt liv.
Men av olika anledningar så förändras de när de kommer till sin arbetsplats. De är villiga att göra avkall på sin hälsa för att passa in i det säkerhetsklimat och den säkerhetskultur som finns på arbetsplatsen. Ytterst är det chefen som beroende på sina värderingar anger tonen och på olika sätt i sitt beteende visar vilket säkerhetsklimat som råder.
En gemensam nämnare som jag kan se i inläggen är just detta; vi kallar det arbetsgivarens ansvar och lutar oss mot de regelverk som finns för att styra cheferna. Detta ansvar bottnar i chefens värderingar och engagemang, därför händer det då och då att jag måste ha chefsutbildningar innan jag kan starta ett BBSL-program.
Det fungerar bättre där det upp i organisationen finns en annan chef som bestämmer hur det ska vara. I ett mindre företag där ägaren direkt leder verksamheten kan det bli svårare, jag kanske inte ens blir tillfrågad om att genomföra ett BBSL-program. Tyvärr finns det många chefer som har egna problem och leder sin verksamhet med hot, kontroll och bestraffning, här frodas inte de säkra beteendena.
En annan gemensam nämnare handlar om oss själva och hur vi förhåller oss till varandra i arbetsgruppen. Våra olika former av rädslor som kan ge känslan av att inte få vara med i gänget och ta risken att känna sig trakasserad på olika sätt. Jag kan ibland höra det sägas ”om inte jag gör det så gör någon annan det och sen blir jag kanske sedd som en som inte jobbar lika bra som de andra”.
Det finns andra bra exempel. Det är helt rätt att arbetsgivaren har en skyldighet att se till att arbetstagaren använder den föreskrivna skyddsutrustningen, men jag undrar? Om nu någon är så oansvarig och inte använder sin skyddsutrustning, varför är det inte lika viktigt för de andra medarbetarna och skyddsombudet att säga till och ställa krav på att utrustningen används?
Den gruppdynamiska insikten är en viktig del i BBSL-programmet. Det finns kanske många som tidigare varit i kontakt med olika BBS-arbeten men tänk på att saker och ting inte är samma sak bara för att det kallas samma!
Som konsult, utomstående och oberoende kan jag lyfta obehagliga insikter som berör både den anställde och cheferna. Det är en utmaning för hela företaget att förändra denna kultur.
Alla är välkomna att förutom här skriva direkt till mig om ni behöver ett bollplank och ett stöd i ert säkerhetsarbete!
Det är med blandade känslor som jag läser och tar till mig det som skrivs. Glädje över att läsarna är engagerade och tar sig tid att skriva, ledsen över min fortsatta insikt om att det är så mycket att påverka där ute, i alla olika verksamheter.
De som skriver och bemöter min text har rätt i att jag inte kan ha samma erfarenhet och insikt som dem om alla de olika arbetsplatser som är negativa i detta avseende. Men jag har kanske varit på fler arbetsplatser än vad man normalt har under en persons arbetslivstid.
Jag har jobbat med många chefer på olika nivåer och många arbetslag/medarbetare och jag har mött alla sorter. De som är byråkrater, machopersoner, de tysta och de som är starkt säkerhetsmedvetna. Alla har de en sak gemensamt, de vill ha ett friskt och hälsosamt liv.
Men av olika anledningar så förändras de när de kommer till sin arbetsplats. De är villiga att göra avkall på sin hälsa för att passa in i det säkerhetsklimat och den säkerhetskultur som finns på arbetsplatsen. Ytterst är det chefen som beroende på sina värderingar anger tonen och på olika sätt i sitt beteende visar vilket säkerhetsklimat som råder.
En gemensam nämnare som jag kan se i inläggen är just detta; vi kallar det arbetsgivarens ansvar och lutar oss mot de regelverk som finns för att styra cheferna. Detta ansvar bottnar i chefens värderingar och engagemang, därför händer det då och då att jag måste ha chefsutbildningar innan jag kan starta ett BBSL-program.
Det fungerar bättre där det upp i organisationen finns en annan chef som bestämmer hur det ska vara. I ett mindre företag där ägaren direkt leder verksamheten kan det bli svårare, jag kanske inte ens blir tillfrågad om att genomföra ett BBSL-program. Tyvärr finns det många chefer som har egna problem och leder sin verksamhet med hot, kontroll och bestraffning, här frodas inte de säkra beteendena.
En annan gemensam nämnare handlar om oss själva och hur vi förhåller oss till varandra i arbetsgruppen. Våra olika former av rädslor som kan ge känslan av att inte få vara med i gänget och ta risken att känna sig trakasserad på olika sätt. Jag kan ibland höra det sägas ”om inte jag gör det så gör någon annan det och sen blir jag kanske sedd som en som inte jobbar lika bra som de andra”.
Det finns andra bra exempel. Det är helt rätt att arbetsgivaren har en skyldighet att se till att arbetstagaren använder den föreskrivna skyddsutrustningen, men jag undrar? Om nu någon är så oansvarig och inte använder sin skyddsutrustning, varför är det inte lika viktigt för de andra medarbetarna och skyddsombudet att säga till och ställa krav på att utrustningen används?
Den gruppdynamiska insikten är en viktig del i BBSL-programmet. Det finns kanske många som tidigare varit i kontakt med olika BBS-arbeten men tänk på att saker och ting inte är samma sak bara för att det kallas samma!
Som konsult, utomstående och oberoende kan jag lyfta obehagliga insikter som berör både den anställde och cheferna. Det är en utmaning för hela företaget att förändra denna kultur.
Alla är välkomna att förutom här skriva direkt till mig om ni behöver ett bollplank och ett stöd i ert säkerhetsarbete!
lördag 6 mars 2010
Prata inte bara om arbetsgivarens ansvar
Detta inlägg finns även med på arbetarskydd.se.
Teknik och systematik räcker inte för att få nolltolerans mot döden på jobbet.
På ledarsidor, insändare och i reportage läser jag om att vi måste stoppa olycksfallen, dödsolyckorna och rädslorna på arbetsplatserna. Det klagas på att Arbetsmiljöverket får mindre anslag för tillsyn på arbetsplatser. Det klagas på att det är för dåligt arbetarskydd.
Samtidigt vet de som klagar att arbetsmiljölagen är tydlig. Att arbetsgivarna generellt sett följer lagen (det finns undantag). Att man gör allt som ålagts en. Man har system för arbetsmiljön, man har teknik för arbetsmiljön, man har skyddsombud, valda ur de egna arbetstagarleden för att bevaka att regelverket följs. Man vet att det ändå sker olyckor och att personal mår dåligt på sin arbetsplats.
Man vet att det fordras en ändrad inställning och ett ändrat beteende i de egna leden för att förhindra dessa olyckor. Men man pratar bara om arbetsgivarens ansvar och om att andra ska kontrollera mig genom tillsynsbesök. Det är mycket lättare att ställa krav på att andra ska göra saker för att förändra för mig, men varför pratar ni inte om att vi var och en har ett personligt ansvar att inte skada oss?
Varför? Det är frågan som jag ställer mig när jag som konsult möter motstånd och oförstående. Motstånd mot att ta eget ansvar för sina olyckor och sin hälsa, oförstående när jag förklarar att man som arbetstagare faktiskt kan säga nej till att göra ett arbetsmoment där man kan skada sig. Arbetsmomentet ska utföras, produktionen ska fungera, men på ett säkert sätt.
Jag hör arbetsgivarrepresentanter förklara att de möter motstånd då företaget vill påbörja ett kulturförändringsarbete, där det är tillåtet att sätta säkerheten först. Jag förstår inte. Varför inte stödja arbetsgivaren i ett arbete som främjar såväl minskade olyckor som företagets vinster, sociala ansvar (CSR) och goodwill?
Jag har under de senaste tio åren utbildat och implementerat i BBSL – beteendebaserad säkerhet och ledarskap på ett flertal större företag i Norden så att de anställda själva kan äga och förvalta den fortsatta driften av säkra beteenden. Att uttala sig så här är förstås att slänga in en brandfackla i ett rum som har just rätt blandning av syre och brännbart material – det kan bli en explosion. Men det kanske är det jag vill ha. Något som får självinsikten att vakna och försvarsmekanismerna att blottläggas, så att man kan börja jobba med förändringsarbete hos var och en för att skapa just denna nollvision i frågan om arbetsskador och dödsfall på våra arbetsplatser.
Det är många som har börjat prata om beteendebaserad säkerhet, men få som vet hur man ska få förändringen till stånd. Men jag vet, efter att praktiskt ha genomfört det på ett stort antal arbetsplatser i Norden. För tio år sedan kom jag själv tillinsikt och har sedan dess försökt att sprida denna kunskap i mitt jobb som konsult. BBS – beteendebaserad säkerhet – har börjat bli ett begrepp. Man vet vad förkortningen betyder, men inte vad det egentligen innebär att påbörja resan till ett liv med säkrare beteende.
Arbetsgivare kan jag bara råda att ta striden och inte tillåta personalen att bete sig som oansvariga individer vad avser deras säkerhet och hälsa.
Bra system och fungerande teknik är bra, men om ni vill komma åt de sista talen i olyckor och sjukfrånvaro måste ni börja jobba med beteende för att förändra arbetsplatsens säkerhetsklimat och kultur.
Men glöm inte som arbetsgivare att ledarskapet är en av de viktigaste ingredienserna för att lyckas.
Läs gärna övriga reaktioner på denna text på arbetarskydd.se!
Teknik och systematik räcker inte för att få nolltolerans mot döden på jobbet.
På ledarsidor, insändare och i reportage läser jag om att vi måste stoppa olycksfallen, dödsolyckorna och rädslorna på arbetsplatserna. Det klagas på att Arbetsmiljöverket får mindre anslag för tillsyn på arbetsplatser. Det klagas på att det är för dåligt arbetarskydd.
Samtidigt vet de som klagar att arbetsmiljölagen är tydlig. Att arbetsgivarna generellt sett följer lagen (det finns undantag). Att man gör allt som ålagts en. Man har system för arbetsmiljön, man har teknik för arbetsmiljön, man har skyddsombud, valda ur de egna arbetstagarleden för att bevaka att regelverket följs. Man vet att det ändå sker olyckor och att personal mår dåligt på sin arbetsplats.
Man vet att det fordras en ändrad inställning och ett ändrat beteende i de egna leden för att förhindra dessa olyckor. Men man pratar bara om arbetsgivarens ansvar och om att andra ska kontrollera mig genom tillsynsbesök. Det är mycket lättare att ställa krav på att andra ska göra saker för att förändra för mig, men varför pratar ni inte om att vi var och en har ett personligt ansvar att inte skada oss?
Varför? Det är frågan som jag ställer mig när jag som konsult möter motstånd och oförstående. Motstånd mot att ta eget ansvar för sina olyckor och sin hälsa, oförstående när jag förklarar att man som arbetstagare faktiskt kan säga nej till att göra ett arbetsmoment där man kan skada sig. Arbetsmomentet ska utföras, produktionen ska fungera, men på ett säkert sätt.
Jag hör arbetsgivarrepresentanter förklara att de möter motstånd då företaget vill påbörja ett kulturförändringsarbete, där det är tillåtet att sätta säkerheten först. Jag förstår inte. Varför inte stödja arbetsgivaren i ett arbete som främjar såväl minskade olyckor som företagets vinster, sociala ansvar (CSR) och goodwill?
Jag har under de senaste tio åren utbildat och implementerat i BBSL – beteendebaserad säkerhet och ledarskap på ett flertal större företag i Norden så att de anställda själva kan äga och förvalta den fortsatta driften av säkra beteenden. Att uttala sig så här är förstås att slänga in en brandfackla i ett rum som har just rätt blandning av syre och brännbart material – det kan bli en explosion. Men det kanske är det jag vill ha. Något som får självinsikten att vakna och försvarsmekanismerna att blottläggas, så att man kan börja jobba med förändringsarbete hos var och en för att skapa just denna nollvision i frågan om arbetsskador och dödsfall på våra arbetsplatser.
Det är många som har börjat prata om beteendebaserad säkerhet, men få som vet hur man ska få förändringen till stånd. Men jag vet, efter att praktiskt ha genomfört det på ett stort antal arbetsplatser i Norden. För tio år sedan kom jag själv tillinsikt och har sedan dess försökt att sprida denna kunskap i mitt jobb som konsult. BBS – beteendebaserad säkerhet – har börjat bli ett begrepp. Man vet vad förkortningen betyder, men inte vad det egentligen innebär att påbörja resan till ett liv med säkrare beteende.
Arbetsgivare kan jag bara råda att ta striden och inte tillåta personalen att bete sig som oansvariga individer vad avser deras säkerhet och hälsa.
Bra system och fungerande teknik är bra, men om ni vill komma åt de sista talen i olyckor och sjukfrånvaro måste ni börja jobba med beteende för att förändra arbetsplatsens säkerhetsklimat och kultur.
Men glöm inte som arbetsgivare att ledarskapet är en av de viktigaste ingredienserna för att lyckas.
Läs gärna övriga reaktioner på denna text på arbetarskydd.se!
torsdag 11 februari 2010
Jag kan inte själv, bestäm åt mig!
Läste Dagens politiska fråga i Expressen den 4 februari 2010 under rubriken Parlamentet.
Bör det vara hjälmtvång i pulkabacken?
Ulrika Carlsson (C)
- Nej, inte hjälmtvång. Däremot bör man försöka påverka barn - och vuxna också för den delen - att använda hjälm och ta det försiktigt. Men att göra det till lag är att gå för långt.
Carina Adolfsson Elgestam (S)
- Ja, varför inte, sett utifrån de stora backarna där man kan komma upp i höga farter och göra sig riktigt illa.
Med BBSL-träningen vill vi att man ska tänka efter i riskfyllda situationer och bete sig säkert utan att göra avkall på produktion eller aktivitet. Men att göra det man gör säkert.
Lika lite som man kan skriva säkerhetsinstruktioner för alla riskfyllda saker på ett företag så kan man lagstifta om allt. Vår inställning är att var och en kan ta ansvar för sin egen hälsa och säkerhet. Vi måste som arbetsgivare tillåta och i vissa fall kräva att det görs.
Lika lite som man kan skriva säkerhetsinstruktioner för alla riskfyllda saker på ett företag så kan man lagstifta om allt. Vår inställning är att var och en kan ta ansvar för sin egen hälsa och säkerhet. Vi måste som arbetsgivare tillåta och i vissa fall kräva att det görs.
Fall i trappor
Det är många som faller i trappor med ibland förödande konsekvenser. Att hålla sig i trappräcket är verkligen det enklaste sättet att förhindra en skada.
Det är ohygieniskt, är en av försvarsmekanismerna för att motivera varför man inte håller i sig.
Men man kan hålla handen strax ovanför och vara beredd att ta tag om man skulle ramla. Visst har väl även du snubblat i en trappa, på väg uppför eller på väg nerför? Då vet du att det skulle kunna hända och vad som kan hända om du har otur. Fundera på det.
2010-02-10 13:43 Friherregatan i Stockholm:
En brevbärare ramlade i trappan och skadade ryggen. Brevbäraren fördes till sjukhus.
Vilka konsekvenser skulle en ryggskada medföra för dig initialt och möjligen på längre sikt? Är det värt att inte hålla i sig?
Om du inte kan hålla i dig eller väljer att inte göra det, så öka i alla fall försiktigheten. Ta längre tid på dig (det handlar bara om sekunder) och se var du sätter fötterna!
Det är ohygieniskt, är en av försvarsmekanismerna för att motivera varför man inte håller i sig.
Men man kan hålla handen strax ovanför och vara beredd att ta tag om man skulle ramla. Visst har väl även du snubblat i en trappa, på väg uppför eller på väg nerför? Då vet du att det skulle kunna hända och vad som kan hända om du har otur. Fundera på det.
2010-02-10 13:43 Friherregatan i Stockholm:
En brevbärare ramlade i trappan och skadade ryggen. Brevbäraren fördes till sjukhus.
Vilka konsekvenser skulle en ryggskada medföra för dig initialt och möjligen på längre sikt? Är det värt att inte hålla i sig?
Om du inte kan hålla i dig eller väljer att inte göra det, så öka i alla fall försiktigheten. Ta längre tid på dig (det handlar bara om sekunder) och se var du sätter fötterna!
måndag 4 januari 2010
Kirurger gör färre fel om de är nyktra!?
Såhär skulle man kunna tolka två av varandra oberoende studier.
I tidningen Arbetarskydd refererar man till en studie som varit publicerad i The Journal of the American Medical Association. Kirurger som jobbat natten innan och inte fått sova, fick dagen efter komplikationer i 8,5% av sina operationer.
I SVT Rapport beskriver professor Torbjörn Åkerstedt, föreståndare för Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet, att vi tänker långsammare och sämre när vi är trötta. Det är lika farligt att vara trött som att vara berusad både när man kör bil eller i andra situationer, till exempel på jobbet.
Om du nu ska genomgå en operation akut eller icke så kan det med hänvisning till dessa båda studier vara relevant att kontrollera om kirurgen har haft jour och inte fått sova natten före denna dag, då det ordinarie arbetspasset ska genomföras.
Det känns hemskt när jag skriver att kirurgen inte är nykter, men om det nu har samma effekt på prestationen som trötthet, vad är då skillnaden?
Skillnaden är att i vår kultur på arbetsplatsen så är det acceptabelt att jobba om man är trött, men om jag har alkohol i blodet så blir jag förmodligen hemskickad och det blir en utredning efteråt. Även om konsekvenserna av mitt beteende blir de samma, så värderas ännu så länge trötthet kontra alkohol olika.
Är det så att det behövs mer forskning, upplysning och regelverk för att vi ska minska alla de arbetsplatsolyckor som uppstår på grund av trötthet?
Vi möter dessa personer ”berusade” av trötthet överallt i vårt samhälle; på vägarna i flera ton tunga fordon, lokförare, piloter, taxi- och busschaufförer... Ja, listan kan göras lång.
Jag tror att problemet är att man inte kan mäta hur trött en person är, därför är det svårt för någon annan att bedöma om du inte är lämplig att utföra ditt jobb. Det är mycket lättare att mäta alkoholhalten i blodet.
Då landar det återigen på oss själva att ta vårt egenansvar och uppträda som ansvarsfulla vuxna och själva säga ifrån.
Tyvärr, jag är för trött, det känns nästan som jag är berusad. Jag måste sova före jag går på nästa pass, det riskerar faktiskt att drabba en annan person om jag felar.
Kan en arbetsgivarrepresentant acceptera detta och säga att du har ett gott omdöme?
Eller det kanske är så enkelt att det är dessa studier det är fel på?
Visst är det skönt med försvarsmekanismer så vi kan hålla på med våra osäkra beteenden!
Lycka till nästa gång du väljer att lägga ditt liv och din hälsa i händerna på någon annan.
I tidningen Arbetarskydd refererar man till en studie som varit publicerad i The Journal of the American Medical Association. Kirurger som jobbat natten innan och inte fått sova, fick dagen efter komplikationer i 8,5% av sina operationer.
I SVT Rapport beskriver professor Torbjörn Åkerstedt, föreståndare för Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet, att vi tänker långsammare och sämre när vi är trötta. Det är lika farligt att vara trött som att vara berusad både när man kör bil eller i andra situationer, till exempel på jobbet.
Om du nu ska genomgå en operation akut eller icke så kan det med hänvisning till dessa båda studier vara relevant att kontrollera om kirurgen har haft jour och inte fått sova natten före denna dag, då det ordinarie arbetspasset ska genomföras.
Det känns hemskt när jag skriver att kirurgen inte är nykter, men om det nu har samma effekt på prestationen som trötthet, vad är då skillnaden?
Skillnaden är att i vår kultur på arbetsplatsen så är det acceptabelt att jobba om man är trött, men om jag har alkohol i blodet så blir jag förmodligen hemskickad och det blir en utredning efteråt. Även om konsekvenserna av mitt beteende blir de samma, så värderas ännu så länge trötthet kontra alkohol olika.
Är det så att det behövs mer forskning, upplysning och regelverk för att vi ska minska alla de arbetsplatsolyckor som uppstår på grund av trötthet?
Vi möter dessa personer ”berusade” av trötthet överallt i vårt samhälle; på vägarna i flera ton tunga fordon, lokförare, piloter, taxi- och busschaufförer... Ja, listan kan göras lång.
Jag tror att problemet är att man inte kan mäta hur trött en person är, därför är det svårt för någon annan att bedöma om du inte är lämplig att utföra ditt jobb. Det är mycket lättare att mäta alkoholhalten i blodet.
Då landar det återigen på oss själva att ta vårt egenansvar och uppträda som ansvarsfulla vuxna och själva säga ifrån.
Tyvärr, jag är för trött, det känns nästan som jag är berusad. Jag måste sova före jag går på nästa pass, det riskerar faktiskt att drabba en annan person om jag felar.
Kan en arbetsgivarrepresentant acceptera detta och säga att du har ett gott omdöme?
Eller det kanske är så enkelt att det är dessa studier det är fel på?
Visst är det skönt med försvarsmekanismer så vi kan hålla på med våra osäkra beteenden!
Lycka till nästa gång du väljer att lägga ditt liv och din hälsa i händerna på någon annan.
Gamla sanningar blir nya - igen
På debattsidan i Dagens Industri den 29 december 2009 skriver docent Andreas Werr och doktorand Philip Runsten från Handelshögskolan i Stockholm:
"Att investera i medarbetarnas kompetensutveckling är viktigt. Men för företagets konkurrenskraft är medarbetarnas förmåga att samverka i grupp viktigare. Utan denna förmåga är mycket av medarbetarnas kompetens bortkastad."
Återigen är det bevisat hur viktigt det är för effektiviteten i organisationen att en mogen grupp presterar bättre. Anders och Philip beskriver hur viktig gruppens utveckling är för att den skall ägna sig åt det som den är till för, nämligen att lösa uppgiften och inte att stjäla produktionstid för att stärka sin egen position i gruppen.
När ett BBSL-program ska genomföras är det viktigt att det inte finns öppna konflikter på avdelningen. Självklart påverkar även gruppens mognad när en kultur ska förändras till ett säkert produktionssätt.
L:et i BBSL står för ledarskap vilket inte är samma sak som chefskap. Ett ledarskap i organisationen som verkar för att skapa kompetenta medarbetare i mogna grupper minskar även olyckorna på arbetsplatsen. Att produktionen ökar får man på köpet när man jobbar med BBSL, Beteendebaserad Säkerhet Ledarskap, vilket ingår som en del i IKON-konceptet.
Andreas och Philip säger att deras forskning visar att "en viktig nyckel till effektiva grupper tycks således vara att skapa förtroendeingivande miljöer där individen känner sig trygg att delta fullt ut". De skriver också att "den oftast bortglömda kompetensutmaningen ligger därför i att öka förmågan att samarbeta. Det lösgör potentialen i individernas kunskaper. Utan denna förmåga blir mycket av kompetensen hos medarbetare bortkastad. Kvaliteten i samverkan är det verkliga måttet på hur mycket av medarbetarnas kompetens som organisationen lyckas frigöra".
Tack Andreas och Philip, er forskning bidrar indirekt till minskade olyckor i samhället, vilket givetvis även måste påverka vår BNP på sikt.
IKON-konceptet står för:
Individ, känsla, organisation och nytänkande.
Att utveckla kompetenta individer till medarbetare i mogna grupper ger produktiva arbetsplatser.
I K O N
"Att investera i medarbetarnas kompetensutveckling är viktigt. Men för företagets konkurrenskraft är medarbetarnas förmåga att samverka i grupp viktigare. Utan denna förmåga är mycket av medarbetarnas kompetens bortkastad."
Återigen är det bevisat hur viktigt det är för effektiviteten i organisationen att en mogen grupp presterar bättre. Anders och Philip beskriver hur viktig gruppens utveckling är för att den skall ägna sig åt det som den är till för, nämligen att lösa uppgiften och inte att stjäla produktionstid för att stärka sin egen position i gruppen.
När ett BBSL-program ska genomföras är det viktigt att det inte finns öppna konflikter på avdelningen. Självklart påverkar även gruppens mognad när en kultur ska förändras till ett säkert produktionssätt.
L:et i BBSL står för ledarskap vilket inte är samma sak som chefskap. Ett ledarskap i organisationen som verkar för att skapa kompetenta medarbetare i mogna grupper minskar även olyckorna på arbetsplatsen. Att produktionen ökar får man på köpet när man jobbar med BBSL, Beteendebaserad Säkerhet Ledarskap, vilket ingår som en del i IKON-konceptet.
Andreas och Philip säger att deras forskning visar att "en viktig nyckel till effektiva grupper tycks således vara att skapa förtroendeingivande miljöer där individen känner sig trygg att delta fullt ut". De skriver också att "den oftast bortglömda kompetensutmaningen ligger därför i att öka förmågan att samarbeta. Det lösgör potentialen i individernas kunskaper. Utan denna förmåga blir mycket av kompetensen hos medarbetare bortkastad. Kvaliteten i samverkan är det verkliga måttet på hur mycket av medarbetarnas kompetens som organisationen lyckas frigöra".
Tack Andreas och Philip, er forskning bidrar indirekt till minskade olyckor i samhället, vilket givetvis även måste påverka vår BNP på sikt.
IKON-konceptet står för:
Individ, känsla, organisation och nytänkande.
Att utveckla kompetenta individer till medarbetare i mogna grupper ger produktiva arbetsplatser.
I K O N
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
