Prata inte bara om arbetsgivarens ansvar

Detta inlägg finns även med på arbetarskydd.se.

Teknik och systematik räcker inte för att få nolltolerans mot döden på jobbet.

På ledarsidor, insändare och i reportage läser jag om att vi måste stoppa olycksfallen, dödsolyckorna och rädslorna på arbetsplatserna. Det klagas på att Arbetsmiljöverket får mindre anslag för tillsyn på arbetsplatser. Det klagas på att det är för dåligt arbetarskydd.

Samtidigt vet de som klagar att arbetsmiljölagen är tydlig. Att arbetsgivarna generellt sett följer lagen (det finns undantag). Att man gör allt som ålagts en. Man har system för arbetsmiljön, man har teknik för arbetsmiljön, man har skyddsombud, valda ur de egna arbetstagarleden för att bevaka att regelverket följs. Man vet att det ändå sker olyckor och att personal mår dåligt på sin arbetsplats.

Man vet att det fordras en ändrad inställning och ett ändrat beteende i de egna leden för att förhindra dessa olyckor. Men man pratar bara om arbetsgivarens ansvar och om att andra ska kontrollera mig genom tillsynsbesök. Det är mycket lättare att ställa krav på att andra ska göra saker för att förändra för mig, men varför pratar ni inte om att vi var och en har ett personligt ansvar att inte skada oss?

Varför? Det är frågan som jag ställer mig när jag som konsult möter motstånd och oförstående. Motstånd mot att ta eget ansvar för sina olyckor och sin hälsa, oförstående när jag förklarar att man som arbetstagare faktiskt kan säga nej till att göra ett arbetsmoment där man kan skada sig. Arbetsmomentet ska utföras, produktionen ska fungera, men på ett säkert sätt.

Jag hör arbetsgivarrepresentanter förklara att de möter motstånd då företaget vill påbörja ett kulturförändringsarbete, där det är tillåtet att sätta säkerheten först. Jag förstår inte. Varför inte stödja arbetsgivaren i ett arbete som främjar såväl minskade olyckor som företagets vinster, sociala ansvar (CSR) och goodwill?

Jag har under de senaste tio åren utbildat och implementerat i BBSL – beteendebaserad säkerhet och ledarskap på ett flertal större företag i Norden så att de anställda själva kan äga och förvalta den fortsatta driften av säkra beteenden. Att uttala sig så här är förstås att slänga in en brandfackla i ett rum som har just rätt blandning av syre och brännbart material – det kan bli en explosion. Men det kanske är det jag vill ha. Något som får självinsikten att vakna och försvarsmekanismerna att blottläggas, så att man kan börja jobba med förändringsarbete hos var och en för att skapa just denna nollvision i frågan om arbetsskador och dödsfall på våra arbetsplatser.

Det är många som har börjat prata om beteendebaserad säkerhet, men få som vet hur man ska få förändringen till stånd. Men jag vet, efter att praktiskt ha genomfört det på ett stort antal arbetsplatser i Norden. För tio år sedan kom jag själv tillinsikt och har sedan dess försökt att sprida denna kunskap i mitt jobb som konsult. BBS – beteendebaserad säkerhet – har börjat bli ett begrepp. Man vet vad förkortningen betyder, men inte vad det egentligen innebär att påbörja resan till ett liv med säkrare beteende.

Arbetsgivare kan jag bara råda att ta striden och inte tillåta personalen att bete sig som oansvariga individer vad avser deras säkerhet och hälsa.

Bra system och fungerande teknik är bra, men om ni vill komma åt de sista talen i olyckor och sjukfrånvaro måste ni börja jobba med beteende för att förändra arbetsplatsens säkerhetsklimat och kultur.

Men glöm inte som arbetsgivare att ledarskapet är en av de viktigaste ingredienserna för att lyckas.

Läs gärna övriga reaktioner på denna text på arbetarskydd.se!