Raset i Kista - att ta ett vuxenansvar

Först måste jag medge att det känns mycket svårt för mig att skriva om det som hänt i Kista. Jag tänker på de drabbade och kan bara föreställa mig hur det känns att uppleva och bli drabbad av olyckan och därefter hur man får kämpa för att få den upprättelse och hjälp som man är förtjänt och berättigad till.

Men likväl skriver och engagerar jag mig i arbetsplatsolyckor eftersom jag vet genom min profession att det går att förebygga och eliminera många av dem. Vi vet genom forskning att det är våra beteenden som är orsaken till i stort sätt alla olyckor men genom att förändra säkerhetskulturer och vårt beteende på arbetsplatsen kan man skapa en säker och hälsosam arbetsmiljö. Syftet med mitt engagemang är att minska helt onödiga arbetsplatsolyckor.

Det är svårt för mig att ha uppfattningar i ärendet då de enda fakta jag har är dem som går att läsa i tidningarna. Även om vi vet att allt tidningarna skriver är sant och aldrig vinklat, så kan det saknas information i reportaget ändå... Det är med stor nyfikenhet jag ser fram emot att få ta del av domen i januari.

Jag kan inte låta bli att fundera över mitt eget vuxenansvar även i mina arbetssituationer. Inte bara hemma där jag själv är den som på sätt och vis agerar som arbetsgivare när jag ställer upp regelverk för mina barn/anställda.
- När du cyklar måste du ha hjälm
- Du får inte springa och leka i trappan
- Du får inte gå på den festen, jag tror att det förekommer droger där
- Du ska vara hemma senast...

Och så vidare. Till dessa villkor ger vi som föräldrar/arbetsgivare sanktioneringar eller som det upplevs, bestraffningar om barnet/den anställde inte följer dem. Om det sedan händer något för att de har haft ett beteende där de inte har följt våra anvisningar kan vi förutom att bestraffa dem säga: ”Där ser du, du får skylla dig själv”.

Tänk om man skulle kunna överföra detta synsätt från familjen till arbetsplatsen? Vad är egentligen skillnaden? Är det bara ålder och utbildning som är skillnaden? I så fall borde det vara ännu mer naturligt att vi som vuxna och välutbildade yrkesmän inte väljer att utsätta oss för risker och medvetet göra fel i det mest enkla, att använda den säkerhetsutrustning som vi har blivit tilldelade av arbetsgivaren och beordrade att använda.

I denna tragiska olycka är det flera faktorer som sammanfaller och gör hela ärendet komplext. Jag menar inte att förringa ansvaret för den som har detta enligt arbetsmiljölagen och har försummat det. Jag menar att det i arbetsmiljöfrågor ska vara ett samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare. Att arbetsgivaren ger möjlighet för arbetstagaren att ta ansvar för sin egen hälsa och säkerhet. Samtidigt som man har förståelse för varandras situation i det gemensamma uppdraget att bedriva en säker produktion.

För att lyckas med detta måste det till en kultur där det är tillåtet att jobba med säkra beteenden. Grunden för att detta ska lyckas är ledar- och chefskapet.