SNÖKAOS

Rubrikerna skriker emot mig på tidningarnas löpsedlar. Runtomkring mig ligger snön, inte så väldigt mycket här i Halmstad, bara sådär en 15-20 cm, beroende på var man mäter. Det snöar fortfarande och flingorna virvlar i gatulampornas sken. Snön dämpar ljudet som finns runtomkring. Träden är liksom omfamnade på varenda gren av snö, klädda i vit skrud. Det är vackert. Jag kan se de som gläds åt snön och de som är förargade på snön.

Men åter till rubrikerna, jag funderar över vad som orsakar kaos! Är det snön eller är det vi människor? Jag tror mer på att det är vi människor som orsakar detta kaos och det kaos som jag upplever är ju det kaos som jag själv blir drabbad av i denna situation.

Ni som läser denna blogg har nog märkt att jag tror på och arbetar aktivt med teorin egna val. Alla ni som varit med på de förändringsarbeten som jag genomfört på er arbetsplatser känner igen detta. Vi kan inte välja vädret, nej det är sant, jag kan bara göra mina egna val. Inte välja för andra eller välja det som påverkar mig utifrån. Det jag kan välja är hur jag förhåller mig till vädret.

Hur många gånger har inte föräldrar sagt till sina barn när de inte vill gå ut och leka för att det regnar att "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder". Det gäller att välja att förhålla sig på rätt sätt med tanke på omständigheterna.

I din jobbintervju berättade du att du är flexibel, initiativrik, kan fatta egna beslut och ta ansvar. Eller hur?
Hur blir det nu, då du plötsligt står i en situation där snön vräker ner och riskerar att spoliera dina planerade förväntningar om vad som ska uträttas? Var tog alla de här egenskaperna vägen? Har du dem bara på jobbet så finns de nog inte där på riktigt, då är det bara ett rollspel...

Nu skapas det kaos och som ett envist barn försöker du i detta vackra snölandskap genomföra samma saker som du planerade under gynsamma väderförhållanden. Du misslyckas och du har skapat dig en syndabock, SNÖN. Visst är det skönt att ha något att skylla på efter dina felaktiga val!

I de här sammanhangen är det ofta någon annan inblandad som också blir drabbad av våra val. Det är då vi av hänsyn väljer att ta risken att skada oss själva för att klara av vår uppgift. Det kan vara att hinna till dagis, komma i tid till mötet, få igång produktionen eller något annat som är viktigare än att inte krocka och skada oss. Hur många är det som måste komma fram i tid till julfirandet? OCH INTE KOMMER FRAM ALLS!

Vi har många försvarsmekanismer som vi använder för att förklara våra osäkra beteenden - känner du igen dina?

Jag önskar er alla en GOD JUL, glöm inte att det finns många som älskar er och vill att ni inte kommer till skada.

En hjärtefull insats

Det är allsvensk hockeymatch mellan Örebro och Bofors. Fullt ös.

Plötsligt faller Örebros Niklas Lihagen samman i ett hjärtstillestånd. Domaren Wolmer Edqvist ger HLR, hjärt-lungräddning och räddar Niklas från allvarliga skador, kanske till och med från döden. Det är frågan om någon minut innan det riskerar att bli hjärnskador. Ingen ambulans hinner fram, vi måste själva kunna ingripa de första minuterna.

Om du ser dig om i din närhet bland vänner och släkt; är det någon där som skulle kunna drabbas av hjärtstillestånd? Det har som vi kan lära av nämnda händelse inte att göra med ålder.

Du tänker "det händer inte mig". Men OM det händer skulle du då stå där och se en kär vän eller släkting riskera att dö för att du inte tagit dig tid att lära dig HLR?

Tänk om jag gör fel hör jag en del säga. OCH frågar jag då? Är det inte bättre att försöka och göra lite fel än att inte göra något alls? Möjligheten att det blir bättre är större om du gör något än inte alls. Det är inte svårt, gå en kurs. Men innan dess - antingen som en repetition eller lite nytt för er andra:
1. Kontrollera att luftvägarna är fria och om personen andas.
2. 30 snabba kompressioner på bröstbenet i höjd med bröstvårtorna.
3. Två inblåsningar. Upprepa punkt 2 och 3 tills ambulanspersonal kommer.

Glöm inte att även tänka igenom och repetera hur man gör om någon sätter julmaten i halsen!

Om det börjar brinna

På lördagsmorgonen strax före klockan åtta inkom ett larm till Räddningstjänsten i Karlstad att det brann i en villa i Sundsta. På bottenvåningen i huset påträffade Räddningstjänsten en 56-årig man död. Två lägenheter fanns i fastigheten, men inga andra boende kom till skada. Polisen misstänker inga brott.

Att det kan brinna i våra bostäder är vi medvetna om, men har denna insikt skapat ett säkrare beteende hos oss? Jag undrar bara:
- Har du tränat familjen, främst barnen, på att ta sig ut på egen hand i dagsljus och mörker och pratat med dem om vad som händer vid en brand? Har du skapat medvetenhet?
- Har du tänkt på hur det skulle kännas att stå utanför din brinnande bostad och undra var den eller den personen är?
- Har du förståelse för hur snabbt ett brandförlopp är?
- Har du tänkt på att det oftast är de giftiga brandgaserna som dödar, före värmen i branden?

Ha en riktigt skön och säker adventstid!
 

Hala vägbanor kräver också säkra beteenden

Så kom då till slut kylan och med den, inte helt otippat, de hala vägbanorna. Där det förut varit blött och vattenpölar var det nu en tunn, tunn hinna av is.

Konstigt nog är det ingen som ändrar sitt beteende. Trots att det knappt går att ta sig till bilen utan att halka verkar alla ändå tro att bilen aldrig skulle kunna halka ute på vägen. Märkligt.

Det är här det säkra beteendet kommer in. Igen. För har man det med sig finns det där även på en lördag när man uträttar ärenden inför jul.

Och eftersom det blev kallare och halare ju längre dagen led var det bara att köra försiktigt, hålla avstånden och dra ner på tempot. För visst är det väl ändå betydligt roligare att komma fram till målet?

Och då menar jag inte nödvändigtvis till jobbet på måndag morgon. Även om kollegorna får jobba så mycket mer om jag inte dyker upp och arbetsgivaren faktiskt förväntar sig att jag ska vara där. Utan hem till nära och kära som sitter och väntar med maten en kulen lördagkväll.

Hur svårt kan det egentligen vara att tänka rätt?

Arbetsplattform som hiss

Tänk om byggarbetarna skulle ta ansvar för och följa säkerhetsbestämmelserna i jobbet. Då skulle byggcheferna kunna känna sig mer trygga i att deras personal minskar risken för olyckor. Det är ju denna oro som Lars Bergqvist, ordförande i Byggcheferna, har.

Men då är risken att man som byggchef kommer i konflikt med uppdragsgivaren för att man inte håller byggtiden. Är det inte dags att ta ställning till vilket som är viktigast? Att inte tillåta sin personal att slarva med säkerheten eller att hålla byggtider som man anser är orimliga?

Är det inte dags att visa att det faktiskt tar en viss tid att utföra ett arbete om det ska göras säkert och utan olyckor?

Raset i Kista - att ta ett vuxenansvar

Först måste jag medge att det känns mycket svårt för mig att skriva om det som hänt i Kista. Jag tänker på de drabbade och kan bara föreställa mig hur det känns att uppleva och bli drabbad av olyckan och därefter hur man får kämpa för att få den upprättelse och hjälp som man är förtjänt och berättigad till.

Men likväl skriver och engagerar jag mig i arbetsplatsolyckor eftersom jag vet genom min profession att det går att förebygga och eliminera många av dem. Vi vet genom forskning att det är våra beteenden som är orsaken till i stort sätt alla olyckor men genom att förändra säkerhetskulturer och vårt beteende på arbetsplatsen kan man skapa en säker och hälsosam arbetsmiljö. Syftet med mitt engagemang är att minska helt onödiga arbetsplatsolyckor.

Det är svårt för mig att ha uppfattningar i ärendet då de enda fakta jag har är dem som går att läsa i tidningarna. Även om vi vet att allt tidningarna skriver är sant och aldrig vinklat, så kan det saknas information i reportaget ändå... Det är med stor nyfikenhet jag ser fram emot att få ta del av domen i januari.

Jag kan inte låta bli att fundera över mitt eget vuxenansvar även i mina arbetssituationer. Inte bara hemma där jag själv är den som på sätt och vis agerar som arbetsgivare när jag ställer upp regelverk för mina barn/anställda.
- När du cyklar måste du ha hjälm
- Du får inte springa och leka i trappan
- Du får inte gå på den festen, jag tror att det förekommer droger där
- Du ska vara hemma senast...

Och så vidare. Till dessa villkor ger vi som föräldrar/arbetsgivare sanktioneringar eller som det upplevs, bestraffningar om barnet/den anställde inte följer dem. Om det sedan händer något för att de har haft ett beteende där de inte har följt våra anvisningar kan vi förutom att bestraffa dem säga: ”Där ser du, du får skylla dig själv”.

Tänk om man skulle kunna överföra detta synsätt från familjen till arbetsplatsen? Vad är egentligen skillnaden? Är det bara ålder och utbildning som är skillnaden? I så fall borde det vara ännu mer naturligt att vi som vuxna och välutbildade yrkesmän inte väljer att utsätta oss för risker och medvetet göra fel i det mest enkla, att använda den säkerhetsutrustning som vi har blivit tilldelade av arbetsgivaren och beordrade att använda.

I denna tragiska olycka är det flera faktorer som sammanfaller och gör hela ärendet komplext. Jag menar inte att förringa ansvaret för den som har detta enligt arbetsmiljölagen och har försummat det. Jag menar att det i arbetsmiljöfrågor ska vara ett samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare. Att arbetsgivaren ger möjlighet för arbetstagaren att ta ansvar för sin egen hälsa och säkerhet. Samtidigt som man har förståelse för varandras situation i det gemensamma uppdraget att bedriva en säker produktion.

För att lyckas med detta måste det till en kultur där det är tillåtet att jobba med säkra beteenden. Grunden för att detta ska lyckas är ledar- och chefskapet.

Minskade anslag till Arbetsmiljöverket

I ett tidigare pressmeddelande skriver byggcheferna att de anser att regeringens förslag om att minska anslaget till Arbetsmiljöverket gör att det blir färre inspektioner på byggena. Men varför ska man behöva kontrolleras? Är det inte bättre att bara göra sitt jobb som det ska göras och följa de anvisningar som finns? Istället för att skapa en dyr kontrollfunktion. Det är att underkänna sig själv i sin yrkesroll.

Byggcheferna uttrycker en oro för sig själv och sina medarbetare, en oro som innebär risk för att drabbas av en olycka och den är högst verklig, statistiken talar för sig själv. Stress och slarv anges vara de faktorer som är de främsta bakomliggande orsakerna till arbetsplatsolyckorna. Där är byggsektorn inte speciell på något sätt, jag upplever samma sak i andra branscher när jag hjälper dem att införa beteendebaserad säkerhet.

Det finns system för att komma åt detta men det är inga tekniska system utan det handlar om mig själv som individ och den yrkesroll som jag har.
BBSL är systemet för att införa säkrare arbetsplatser.

Osäkert beteende i arbetet - att sms:a och köra buss

Jag blir orolig när landets högsta dömande instans i en arbetssituation anser att man inte behöver ta ansvar för sina handlingar.

Om man inte är medveten om vilken risk det innebär att framföra ett tungt fordon med ett femtiotal passagerare samtidigt som man pratar i telefon/sms:ar och har ett anteckningsblock för att anteckna, då är frågan om man är lämplig att utföra detta arbete.

Arbetsgivaren är ansvarig för att skapa säkra arbetsförhållanden för sin personal och även ansvarig för att se till att personalen förhåller sig säkert enligt anvisningarna. Om den anställde inte gör det kan han tilldelas erinran i tre olika stränga tillämpningar, där uppsägning är den strängaste.

HD-domen är anmärkningsvärd i flera avseenden:
1. Man anser att en anställd inte behöver vara medveten om riskerna när han utför sitt arbete. Vilket får konsekvensen att en arbetsgivare inte kan uppfylla sitt ansvar gentemot arbetsmiljölagen.
2. Man tar inte hänsyn till det utökade ansvar en arbetstagare har då denna i sin yrkesutövning har ansvar för andras säkerhet.
3. Att HD inte kan skilja mellan att det inte finns något lagstadgat förbud att tala i telefon eller sms:a medan man framför ett fordon och att det finns en arbetsmiljölag som anger hur säkerheten ska vara på jobbet.

Om nu inte den lagstiftande makten tar sitt samhällsansvar så hoppas jag att arbetsgivaren gör det och inte låter denna person köra buss i dennes företag.

Det är lite pinsamt att våra högsta lagkunniga ska ha en så ansvarslös inställning som de har visat i denna dom. HD har skapat ett nytt uttryck. "Jasså, du är bussförare, då behöver du inte ta ansvar för dina handlingar”.