Takskottaren Niklas som föll

Arbetsmiljöverket har gjort många inspektioner i vinter och upplever att det på många arbetsplatser slarvas med att använda fallskydd.

Aftonbladet skriver om takskottaren Niklas i Stockholm som valde att använda sin personliga skyddsutrustning. Det visade sig vara ett klokt val, annars hade vi haft ett nytt arbetsrelaterat dödsfall i dag. Ett bra exempel på hur en enskild medarbetare själv tar ansvar utan att arbetsgivaren hela tiden är med och kontrollerar, vilket i praktiken är omöjligt.

Arbetsgivaren tillhandahåller utrustningen och utbildningen för att jag ska kunna använda utrustningen på rätt sätt, men det är jag själv som väljer att ta den på mig.

Arbetsmiljöarbetet präglas av två parter

Min debattartikel på Arbetarskydd.se har väckt många reaktioner, det gör mig glad. Läs gärna samtliga reaktioner och inlägg på tidningens webbplats.

Det är med blandade känslor som jag läser och tar till mig det som skrivs. Glädje över att läsarna är engagerade och tar sig tid att skriva, ledsen över min fortsatta insikt om att det är så mycket att påverka där ute, i alla olika verksamheter.

De som skriver och bemöter min text har rätt i att jag inte kan ha samma erfarenhet och insikt som dem om alla de olika arbetsplatser som är negativa i detta avseende. Men jag har kanske varit på fler arbetsplatser än vad man normalt har under en persons arbetslivstid.

Jag har jobbat med många chefer på olika nivåer och många arbetslag/medarbetare och jag har mött alla sorter. De som är byråkrater, machopersoner, de tysta och de som är starkt säkerhetsmedvetna. Alla har de en sak gemensamt, de vill ha ett friskt och hälsosamt liv.
Men av olika anledningar så förändras de när de kommer till sin arbetsplats. De är villiga att göra avkall på sin hälsa för att passa in i det säkerhetsklimat och den säkerhetskultur som finns på arbetsplatsen. Ytterst är det chefen som beroende på sina värderingar anger tonen och på olika sätt i sitt beteende visar vilket säkerhetsklimat som råder.

En gemensam nämnare som jag kan se i inläggen är just detta; vi kallar det arbetsgivarens ansvar och lutar oss mot de regelverk som finns för att styra cheferna. Detta ansvar bottnar i chefens värderingar och engagemang, därför händer det då och då att jag måste ha chefsutbildningar innan jag kan starta ett BBSL-program.

Det fungerar bättre där det upp i organisationen finns en annan chef som bestämmer hur det ska vara. I ett mindre företag där ägaren direkt leder verksamheten kan det bli svårare, jag kanske inte ens blir tillfrågad om att genomföra ett BBSL-program. Tyvärr finns det många chefer som har egna problem och leder sin verksamhet med hot, kontroll och bestraffning, här frodas inte de säkra beteendena.

En annan gemensam nämnare handlar om oss själva och hur vi förhåller oss till varandra i arbetsgruppen. Våra olika former av rädslor som kan ge känslan av att inte få vara med i gänget och ta risken att känna sig trakasserad på olika sätt. Jag kan ibland höra det sägas ”om inte jag gör det så gör någon annan det och sen blir jag kanske sedd som en som inte jobbar lika bra som de andra”.

Det finns andra bra exempel. Det är helt rätt att arbetsgivaren har en skyldighet att se till att arbetstagaren använder den föreskrivna skyddsutrustningen, men jag undrar? Om nu någon är så oansvarig och inte använder sin skyddsutrustning, varför är det inte lika viktigt för de andra medarbetarna och skyddsombudet att säga till och ställa krav på att utrustningen används?

Den gruppdynamiska insikten är en viktig del i BBSL-programmet. Det finns kanske många som tidigare varit i kontakt med olika BBS-arbeten men tänk på att saker och ting inte är samma sak bara för att det kallas samma!

Som konsult, utomstående och oberoende kan jag lyfta obehagliga insikter som berör både den anställde och cheferna. Det är en utmaning för hela företaget att förändra denna kultur.

Alla är välkomna att förutom här skriva direkt till mig om ni behöver ett bollplank och ett stöd i ert säkerhetsarbete!

Prata inte bara om arbetsgivarens ansvar

Detta inlägg finns även med på arbetarskydd.se.

Teknik och systematik räcker inte för att få nolltolerans mot döden på jobbet.

På ledarsidor, insändare och i reportage läser jag om att vi måste stoppa olycksfallen, dödsolyckorna och rädslorna på arbetsplatserna. Det klagas på att Arbetsmiljöverket får mindre anslag för tillsyn på arbetsplatser. Det klagas på att det är för dåligt arbetarskydd.

Samtidigt vet de som klagar att arbetsmiljölagen är tydlig. Att arbetsgivarna generellt sett följer lagen (det finns undantag). Att man gör allt som ålagts en. Man har system för arbetsmiljön, man har teknik för arbetsmiljön, man har skyddsombud, valda ur de egna arbetstagarleden för att bevaka att regelverket följs. Man vet att det ändå sker olyckor och att personal mår dåligt på sin arbetsplats.

Man vet att det fordras en ändrad inställning och ett ändrat beteende i de egna leden för att förhindra dessa olyckor. Men man pratar bara om arbetsgivarens ansvar och om att andra ska kontrollera mig genom tillsynsbesök. Det är mycket lättare att ställa krav på att andra ska göra saker för att förändra för mig, men varför pratar ni inte om att vi var och en har ett personligt ansvar att inte skada oss?

Varför? Det är frågan som jag ställer mig när jag som konsult möter motstånd och oförstående. Motstånd mot att ta eget ansvar för sina olyckor och sin hälsa, oförstående när jag förklarar att man som arbetstagare faktiskt kan säga nej till att göra ett arbetsmoment där man kan skada sig. Arbetsmomentet ska utföras, produktionen ska fungera, men på ett säkert sätt.

Jag hör arbetsgivarrepresentanter förklara att de möter motstånd då företaget vill påbörja ett kulturförändringsarbete, där det är tillåtet att sätta säkerheten först. Jag förstår inte. Varför inte stödja arbetsgivaren i ett arbete som främjar såväl minskade olyckor som företagets vinster, sociala ansvar (CSR) och goodwill?

Jag har under de senaste tio åren utbildat och implementerat i BBSL – beteendebaserad säkerhet och ledarskap på ett flertal större företag i Norden så att de anställda själva kan äga och förvalta den fortsatta driften av säkra beteenden. Att uttala sig så här är förstås att slänga in en brandfackla i ett rum som har just rätt blandning av syre och brännbart material – det kan bli en explosion. Men det kanske är det jag vill ha. Något som får självinsikten att vakna och försvarsmekanismerna att blottläggas, så att man kan börja jobba med förändringsarbete hos var och en för att skapa just denna nollvision i frågan om arbetsskador och dödsfall på våra arbetsplatser.

Det är många som har börjat prata om beteendebaserad säkerhet, men få som vet hur man ska få förändringen till stånd. Men jag vet, efter att praktiskt ha genomfört det på ett stort antal arbetsplatser i Norden. För tio år sedan kom jag själv tillinsikt och har sedan dess försökt att sprida denna kunskap i mitt jobb som konsult. BBS – beteendebaserad säkerhet – har börjat bli ett begrepp. Man vet vad förkortningen betyder, men inte vad det egentligen innebär att påbörja resan till ett liv med säkrare beteende.

Arbetsgivare kan jag bara råda att ta striden och inte tillåta personalen att bete sig som oansvariga individer vad avser deras säkerhet och hälsa.

Bra system och fungerande teknik är bra, men om ni vill komma åt de sista talen i olyckor och sjukfrånvaro måste ni börja jobba med beteende för att förändra arbetsplatsens säkerhetsklimat och kultur.

Men glöm inte som arbetsgivare att ledarskapet är en av de viktigaste ingredienserna för att lyckas.

Läs gärna övriga reaktioner på denna text på arbetarskydd.se!