BBSL - Beteendebaserad säkerhet och ledarskap

Takskottaren Niklas som föll

2010-03-12T17:52:00.001+01:00

Arbetsmiljöverket har gjort många inspektioner i vinter och upplever att det på många arbetsplatser slarvas med att använda fallskydd.

Aftonbladet skriver om takskottaren Niklas i Stockholm som valde att använda sin personliga skyddsutrustning. Det visade sig vara ett klokt val, annars hade vi haft ett nytt arbetsrelaterat dödsfall i dag. Ett bra exempel på hur en enskild medarbetare själv tar ansvar utan att arbetsgivaren hela tiden är med och kontrollerar, vilket i praktiken är omöjligt.

Arbetsgivaren tillhandahåller utrustningen och utbildningen för att jag ska kunna använda utrustningen på rätt sätt, men det är jag själv som väljer att ta den på mig.

Arbetsmiljöarbetet präglas av två parter

2010-03-12T12:32:00.005+01:00

Min debattartikel på Arbetarskydd.se har väckt många reaktioner, det gör mig glad. Läs gärna samtliga reaktioner och inlägg på tidningens webbplats.

Det är med blandade känslor som jag läser och tar till mig det som skrivs. Glädje över att läsarna är engagerade och tar sig tid att skriva, ledsen över min fortsatta insikt om att det är så mycket att påverka där ute, i alla olika verksamheter.

De som skriver och bemöter min text har rätt i att jag inte kan ha samma erfarenhet och insikt som dem om alla de olika arbetsplatser som är negativa i detta avseende. Men jag har kanske varit på fler arbetsplatser än vad man normalt har under en persons arbetslivstid.

Jag har jobbat med många chefer på olika nivåer och många arbetslag/medarbetare och jag har mött alla sorter. De som är byråkrater, machopersoner, de tysta och de som är starkt säkerhetsmedvetna. Alla har de en sak gemensamt, de vill ha ett friskt och hälsosamt liv.
Men av olika anledningar så förändras de när de kommer till sin arbetsplats. De är villiga att göra avkall på sin hälsa för att passa in i det säkerhetsklimat och den säkerhetskultur som finns på arbetsplatsen. Ytterst är det chefen som beroende på sina värderingar anger tonen och på olika sätt i sitt beteende visar vilket säkerhetsklimat som råder.

En gemensam nämnare som jag kan se i inläggen är just detta; vi kallar det arbetsgivarens ansvar och lutar oss mot de regelverk som finns för att styra cheferna. Detta ansvar bottnar i chefens värderingar och engagemang, därför händer det då och då att jag måste ha chefsutbildningar innan jag kan starta ett BBSL-program.

Det fungerar bättre där det upp i organisationen finns en annan chef som bestämmer hur det ska vara. I ett mindre företag där ägaren direkt leder verksamheten kan det bli svårare, jag kanske inte ens blir tillfrågad om att genomföra ett BBSL-program. Tyvärr finns det många chefer som har egna problem och leder sin verksamhet med hot, kontroll och bestraffning, här frodas inte de säkra beteendena.

En annan gemensam nämnare handlar om oss själva och hur vi förhåller oss till varandra i arbetsgruppen. Våra olika former av rädslor som kan ge känslan av att inte få vara med i gänget och ta risken att känna sig trakasserad på olika sätt. Jag kan ibland höra det sägas ”om inte jag gör det så gör någon annan det och sen blir jag kanske sedd som en som inte jobbar lika bra som de andra”.

Det finns andra bra exempel. Det är helt rätt att arbetsgivaren har en skyldighet att se till att arbetstagaren använder den föreskrivna skyddsutrustningen, men jag undrar? Om nu någon är så oansvarig och inte använder sin skyddsutrustning, varför är det inte lika viktigt för de andra medarbetarna och skyddsombudet att säga till och ställa krav på att utrustningen används?

Den gruppdynamiska insikten är en viktig del i BBSL-programmet. Det finns kanske många som tidigare varit i kontakt med olika BBS-arbeten men tänk på att saker och ting inte är samma sak bara för att det kallas samma!

Som konsult, utomstående och oberoende kan jag lyfta obehagliga insikter som berör både den anställde och cheferna. Det är en utmaning för hela företaget att förändra denna kultur.

Alla är välkomna att förutom här skriva direkt till mig om ni behöver ett bollplank och ett stöd i ert säkerhetsarbete!

Prata inte bara om arbetsgivarens ansvar

2010-03-06T17:30:00.004+01:00

Detta inlägg finns även med på arbetarskydd.se.

Teknik och systematik räcker inte för att få nolltolerans mot döden på jobbet.

På ledarsidor, insändare och i reportage läser jag om att vi måste stoppa olycksfallen, dödsolyckorna och rädslorna på arbetsplatserna. Det klagas på att Arbetsmiljöverket får mindre anslag för tillsyn på arbetsplatser. Det klagas på att det är för dåligt arbetarskydd.

Samtidigt vet de som klagar att arbetsmiljölagen är tydlig. Att arbetsgivarna generellt sett följer lagen (det finns undantag). Att man gör allt som ålagts en. Man har system för arbetsmiljön, man har teknik för arbetsmiljön, man har skyddsombud, valda ur de egna arbetstagarleden för att bevaka att regelverket följs. Man vet att det ändå sker olyckor och att personal mår dåligt på sin arbetsplats.

Man vet att det fordras en ändrad inställning och ett ändrat beteende i de egna leden för att förhindra dessa olyckor. Men man pratar bara om arbetsgivarens ansvar och om att andra ska kontrollera mig genom tillsynsbesök. Det är mycket lättare att ställa krav på att andra ska göra saker för att förändra för mig, men varför pratar ni inte om att vi var och en har ett personligt ansvar att inte skada oss?

Varför? Det är frågan som jag ställer mig när jag som konsult möter motstånd och oförstående. Motstånd mot att ta eget ansvar för sina olyckor och sin hälsa, oförstående när jag förklarar att man som arbetstagare faktiskt kan säga nej till att göra ett arbetsmoment där man kan skada sig. Arbetsmomentet ska utföras, produktionen ska fungera, men på ett säkert sätt.

Jag hör arbetsgivarrepresentanter förklara att de möter motstånd då företaget vill påbörja ett kulturförändringsarbete, där det är tillåtet att sätta säkerheten först. Jag förstår inte. Varför inte stödja arbetsgivaren i ett arbete som främjar såväl minskade olyckor som företagets vinster, sociala ansvar (CSR) och goodwill?

Jag har under de senaste tio åren utbildat och implementerat i BBSL – beteendebaserad säkerhet och ledarskap på ett flertal större företag i Norden så att de anställda själva kan äga och förvalta den fortsatta driften av säkra beteenden. Att uttala sig så här är förstås att slänga in en brandfackla i ett rum som har just rätt blandning av syre och brännbart material – det kan bli en explosion. Men det kanske är det jag vill ha. Något som får självinsikten att vakna och försvarsmekanismerna att blottläggas, så att man kan börja jobba med förändringsarbete hos var och en för att skapa just denna nollvision i frågan om arbetsskador och dödsfall på våra arbetsplatser.

Det är många som har börjat prata om beteendebaserad säkerhet, men få som vet hur man ska få förändringen till stånd. Men jag vet, efter att praktiskt ha genomfört det på ett stort antal arbetsplatser i Norden. För tio år sedan kom jag själv tillinsikt och har sedan dess försökt att sprida denna kunskap i mitt jobb som konsult. BBS – beteendebaserad säkerhet – har börjat bli ett begrepp. Man vet vad förkortningen betyder, men inte vad det egentligen innebär att påbörja resan till ett liv med säkrare beteende.

Arbetsgivare kan jag bara råda att ta striden och inte tillåta personalen att bete sig som oansvariga individer vad avser deras säkerhet och hälsa.

Bra system och fungerande teknik är bra, men om ni vill komma åt de sista talen i olyckor och sjukfrånvaro måste ni börja jobba med beteende för att förändra arbetsplatsens säkerhetsklimat och kultur.

Men glöm inte som arbetsgivare att ledarskapet är en av de viktigaste ingredienserna för att lyckas.

Läs gärna övriga reaktioner på denna text på arbetarskydd.se!

Jag kan inte själv, bestäm åt mig!

2010-02-11T11:11:00.026+01:00

Läste Dagens politiska fråga i Expressen den 4 februari 2010 under rubriken Parlamentet.

Bör det vara hjälmtvång i pulkabacken?

Ulrika Carlsson (C)

- Nej, inte hjälmtvång. Däremot bör man försöka påverka barn - och vuxna också för den delen - att använda hjälm och ta det försiktigt. Men att göra det till lag är att gå för långt.

Carina Adolfsson Elgestam (S)

- Ja, varför inte, sett utifrån de stora backarna där man kan komma upp i höga farter och göra sig riktigt illa.

Med BBSL-träningen vill vi att man ska tänka efter i riskfyllda situationer och bete sig säkert utan att göra avkall på produktion eller aktivitet. Men att göra det man gör säkert.

Lika lite som man kan skriva säkerhetsinstruktioner för alla riskfyllda saker på ett företag så kan man lagstifta om allt. Vår inställning är att var och en kan ta ansvar för sin egen hälsa och säkerhet. Vi måste som arbetsgivare tillåta och i vissa fall kräva att det görs.

Fall i trappor

2010-02-11T10:27:00.004+01:00

Det är många som faller i trappor med ibland förödande konsekvenser. Att hålla sig i trappräcket är verkligen det enklaste sättet att förhindra en skada.

Det är ohygieniskt, är en av försvarsmekanismerna för att motivera varför man inte håller i sig.

Men man kan hålla handen strax ovanför och vara beredd att ta tag om man skulle ramla. Visst har väl även du snubblat i en trappa, på väg uppför eller på väg nerför? Då vet du att det skulle kunna hända och vad som kan hända om du har otur. Fundera på det.

2010-02-10 13:43 Friherregatan i Stockholm:
En brevbärare ramlade i trappan och skadade ryggen. Brevbäraren fördes till sjukhus.

Vilka konsekvenser skulle en ryggskada medföra för dig initialt och möjligen på längre sikt? Är det värt att inte hålla i sig?

Om du inte kan hålla i dig eller väljer att inte göra det, så öka i alla fall försiktigheten. Ta längre tid på dig (det handlar bara om sekunder) och se var du sätter fötterna!

Kirurger gör färre fel om de är nyktra!?

2010-01-04T21:39:00.002+01:00

Såhär skulle man kunna tolka två av varandra oberoende studier.

I tidningen Arbetarskydd refererar man till en studie som varit publicerad i The Journal of the American Medical Association. Kirurger som jobbat natten innan och inte fått sova, fick dagen efter komplikationer i 8,5% av sina operationer.

I SVT Rapport beskriver professor Torbjörn Åkerstedt, föreståndare för Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet, att vi tänker långsammare och sämre när vi är trötta. Det är lika farligt att vara trött som att vara berusad både när man kör bil eller i andra situationer, till exempel på jobbet.

Om du nu ska genomgå en operation akut eller icke så kan det med hänvisning till dessa båda studier vara relevant att kontrollera om kirurgen har haft jour och inte fått sova natten före denna dag, då det ordinarie arbetspasset ska genomföras.

Det känns hemskt när jag skriver att kirurgen inte är nykter, men om det nu har samma effekt på prestationen som trötthet, vad är då skillnaden?

Skillnaden är att i vår kultur på arbetsplatsen så är det acceptabelt att jobba om man är trött, men om jag har alkohol i blodet så blir jag förmodligen hemskickad och det blir en utredning efteråt. Även om konsekvenserna av mitt beteende blir de samma, så värderas ännu så länge trötthet kontra alkohol olika.

Är det så att det behövs mer forskning, upplysning och regelverk för att vi ska minska alla de arbetsplatsolyckor som uppstår på grund av trötthet?

Vi möter dessa personer ”berusade” av trötthet överallt i vårt samhälle; på vägarna i flera ton tunga fordon, lokförare, piloter, taxi- och busschaufförer... Ja, listan kan göras lång.

Jag tror att problemet är att man inte kan mäta hur trött en person är, därför är det svårt för någon annan att bedöma om du inte är lämplig att utföra ditt jobb. Det är mycket lättare att mäta alkoholhalten i blodet.

Då landar det återigen på oss själva att ta vårt egenansvar och uppträda som ansvarsfulla vuxna och själva säga ifrån.

Tyvärr, jag är för trött, det känns nästan som jag är berusad. Jag måste sova före jag går på nästa pass, det riskerar faktiskt att drabba en annan person om jag felar.

Kan en arbetsgivarrepresentant acceptera detta och säga att du har ett gott omdöme?

Eller det kanske är så enkelt att det är dessa studier det är fel på?

Visst är det skönt med försvarsmekanismer så vi kan hålla på med våra osäkra beteenden!

Lycka till nästa gång du väljer att lägga ditt liv och din hälsa i händerna på någon annan.

Gamla sanningar blir nya - igen

2010-01-04T09:52:00.008+01:00

På debattsidan i Dagens Industri den 29 december 2009 skriver docent Andreas Werr och doktorand Philip Runsten från Handelshögskolan i Stockholm:

"Att investera i medarbetarnas kompetensutveckling är viktigt. Men för företagets konkurrenskraft är medarbetarnas förmåga att samverka i grupp viktigare. Utan denna förmåga är mycket av medarbetarnas kompetens bortkastad."

Återigen är det bevisat hur viktigt det är för effektiviteten i organisationen att en mogen grupp presterar bättre. Anders och Philip beskriver hur viktig gruppens utveckling är för att den skall ägna sig åt det som den är till för, nämligen att lösa uppgiften och inte att stjäla produktionstid för att stärka sin egen position i gruppen.

När ett BBSL-program ska genomföras är det viktigt att det inte finns öppna konflikter på avdelningen. Självklart påverkar även gruppens mognad när en kultur ska förändras till ett säkert produktionssätt.

L:et i BBSL står för ledarskap vilket inte är samma sak som chefskap. Ett ledarskap i organisationen som verkar för att skapa kompetenta medarbetare i mogna grupper minskar även olyckorna på arbetsplatsen. Att produktionen ökar får man på köpet när man jobbar med BBSL, Beteendebaserad Säkerhet Ledarskap, vilket ingår som en del i IKON-konceptet.

Andreas och Philip säger att deras forskning visar att "en viktig nyckel till effektiva grupper tycks således vara att skapa förtroendeingivande miljöer där individen känner sig trygg att delta fullt ut". De skriver också att "den oftast bortglömda kompetensutmaningen ligger därför i att öka förmågan att samarbeta. Det lösgör potentialen i individernas kunskaper. Utan denna förmåga blir mycket av kompetensen hos medarbetare bortkastad. Kvaliteten i samverkan är det verkliga måttet på hur mycket av medarbetarnas kompetens som organisationen lyckas frigöra".

Tack Andreas och Philip, er forskning bidrar indirekt till minskade olyckor i samhället, vilket givetvis även måste påverka vår BNP på sikt.

IKON-konceptet står för:

Individ, känsla, organisation och nytänkande.
Att utveckla kompetenta individer till medarbetare i mogna grupper ger produktiva arbetsplatser.

I K O N

SNÖKAOS

2009-12-23T07:49:00.022+01:00

Rubrikerna skriker emot mig på tidningarnas löpsedlar. Runtomkring mig ligger snön, inte så väldigt mycket här i Halmstad, bara sådär en 15-20 cm, beroende på var man mäter. Det snöar fortfarande och flingorna virvlar i gatulampornas sken. Snön dämpar ljudet som finns runtomkring. Träden är liksom omfamnade på varenda gren av snö, klädda i vit skrud. Det är vackert. Jag kan se de som gläds åt snön och de som är förargade på snön.

Men åter till rubrikerna, jag funderar över vad som orsakar kaos! Är det snön eller är det vi människor? Jag tror mer på att det är vi människor som orsakar detta kaos och det kaos som jag upplever är ju det kaos som jag själv blir drabbad av i denna situation.

Ni som läser denna blogg har nog märkt att jag tror på och arbetar aktivt med teorin egna val. Alla ni som varit med på de förändringsarbeten som jag genomfört på er arbetsplatser känner igen detta. Vi kan inte välja vädret, nej det är sant, jag kan bara göra mina egna val. Inte välja för andra eller välja det som påverkar mig utifrån. Det jag kan välja är hur jag förhåller mig till vädret.

Hur många gånger har inte föräldrar sagt till sina barn när de inte vill gå ut och leka för att det regnar att "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder". Det gäller att välja att förhålla sig på rätt sätt med tanke på omständigheterna.

I din jobbintervju berättade du att du är flexibel, initiativrik, kan fatta egna beslut och ta ansvar. Eller hur?
Hur blir det nu, då du plötsligt står i en situation där snön vräker ner och riskerar att spoliera dina planerade förväntningar om vad som ska uträttas? Var tog alla de här egenskaperna vägen? Har du dem bara på jobbet så finns de nog inte där på riktigt, då är det bara ett rollspel...

Nu skapas det kaos och som ett envist barn försöker du i detta vackra snölandskap genomföra samma saker som du planerade under gynsamma väderförhållanden. Du misslyckas och du har skapat dig en syndabock, SNÖN. Visst är det skönt att ha något att skylla på efter dina felaktiga val!

I de här sammanhangen är det ofta någon annan inblandad som också blir drabbad av våra val. Det är då vi av hänsyn väljer att ta risken att skada oss själva för att klara av vår uppgift. Det kan vara att hinna till dagis, komma i tid till mötet, få igång produktionen eller något annat som är viktigare än att inte krocka och skada oss. Hur många är det som måste komma fram i tid till julfirandet? OCH INTE KOMMER FRAM ALLS!

Vi har många försvarsmekanismer som vi använder för att förklara våra osäkra beteenden - känner du igen dina?

Jag önskar er alla en GOD JUL, glöm inte att det finns många som älskar er och vill att ni inte kommer till skada.

En hjärtefull insats

2009-12-14T07:53:00.014+01:00

Det är allsvensk hockeymatch mellan Örebro och Bofors. Fullt ös.

Plötsligt faller Örebros Niklas Lihagen samman i ett hjärtstillestånd. Domaren Wolmer Edqvist ger HLR, hjärt-lungräddning och räddar Niklas från allvarliga skador, kanske till och med från döden. Det är frågan om någon minut innan det riskerar att bli hjärnskador. Ingen ambulans hinner fram, vi måste själva kunna ingripa de första minuterna.

Om du ser dig om i din närhet bland vänner och släkt; är det någon där som skulle kunna drabbas av hjärtstillestånd? Det har som vi kan lära av nämnda händelse inte att göra med ålder.

Du tänker "det händer inte mig". Men OM det händer skulle du då stå där och se en kär vän eller släkting riskera att dö för att du inte tagit dig tid att lära dig HLR?

Tänk om jag gör fel hör jag en del säga. OCH frågar jag då? Är det inte bättre att försöka och göra lite fel än att inte göra något alls? Möjligheten att det blir bättre är större om du gör något än inte alls. Det är inte svårt, gå en kurs. Men innan dess - antingen som en repetition eller lite nytt för er andra:
1. Kontrollera att luftvägarna är fria och om personen andas.
2. 30 snabba kompressioner på bröstbenet i höjd med bröstvårtorna.
3. Två inblåsningar. Upprepa punkt 2 och 3 tills ambulanspersonal kommer.

Glöm inte att även tänka igenom och repetera hur man gör om någon sätter julmaten i halsen!

Om det börjar brinna

2009-12-13T23:14:00.004+01:00

På lördagsmorgonen strax före klockan åtta inkom ett larm till Räddningstjänsten i Karlstad att det brann i en villa i Sundsta. På bottenvåningen i huset påträffade Räddningstjänsten en 56-årig man död. Två lägenheter fanns i fastigheten, men inga andra boende kom till skada. Polisen misstänker inga brott.

Att det kan brinna i våra bostäder är vi medvetna om, men har denna insikt skapat ett säkrare beteende hos oss? Jag undrar bara:
- Har du tränat familjen, främst barnen, på att ta sig ut på egen hand i dagsljus och mörker och pratat med dem om vad som händer vid en brand? Har du skapat medvetenhet?
- Har du tänkt på hur det skulle kännas att stå utanför din brinnande bostad och undra var den eller den personen är?
- Har du förståelse för hur snabbt ett brandförlopp är?
- Har du tänkt på att det oftast är de giftiga brandgaserna som dödar, före värmen i branden?

Ha en riktigt skön och säker adventstid!

Hala vägbanor kräver också säkra beteenden

2009-12-12T20:37:00.002+01:00

Så kom då till slut kylan och med den, inte helt otippat, de hala vägbanorna. Där det förut varit blött och vattenpölar var det nu en tunn, tunn hinna av is.

Konstigt nog är det ingen som ändrar sitt beteende. Trots att det knappt går att ta sig till bilen utan att halka verkar alla ändå tro att bilen aldrig skulle kunna halka ute på vägen. Märkligt.

Det är här det säkra beteendet kommer in. Igen. För har man det med sig finns det där även på en lördag när man uträttar ärenden inför jul.

Och eftersom det blev kallare och halare ju längre dagen led var det bara att köra försiktigt, hålla avstånden och dra ner på tempot. För visst är det väl ändå betydligt roligare att komma fram till målet?

Och då menar jag inte nödvändigtvis till jobbet på måndag morgon. Även om kollegorna får jobba så mycket mer om jag inte dyker upp och arbetsgivaren faktiskt förväntar sig att jag ska vara där. Utan hem till nära och kära som sitter och väntar med maten en kulen lördagkväll.

Hur svårt kan det egentligen vara att tänka rätt?

Arbetsplattform som hiss

2009-12-06T12:11:00.007+01:00

Tänk om byggarbetarna skulle ta ansvar för och följa säkerhetsbestämmelserna i jobbet. Då skulle byggcheferna kunna känna sig mer trygga i att deras personal minskar risken för olyckor. Det är ju denna oro som Lars Bergqvist, ordförande i Byggcheferna, har.

Men då är risken att man som byggchef kommer i konflikt med uppdragsgivaren för att man inte håller byggtiden. Är det inte dags att ta ställning till vilket som är viktigast? Att inte tillåta sin personal att slarva med säkerheten eller att hålla byggtider som man anser är orimliga?

Är det inte dags att visa att det faktiskt tar en viss tid att utföra ett arbete om det ska göras säkert och utan olyckor?

Raset i Kista - att ta ett vuxenansvar

2009-12-06T11:22:00.002+01:00

Först måste jag medge att det känns mycket svårt för mig att skriva om det som hänt i Kista. Jag tänker på de drabbade och kan bara föreställa mig hur det känns att uppleva och bli drabbad av olyckan och därefter hur man får kämpa för att få den upprättelse och hjälp som man är förtjänt och berättigad till.

Men likväl skriver och engagerar jag mig i arbetsplatsolyckor eftersom jag vet genom min profession att det går att förebygga och eliminera många av dem. Vi vet genom forskning att det är våra beteenden som är orsaken till i stort sätt alla olyckor men genom att förändra säkerhetskulturer och vårt beteende på arbetsplatsen kan man skapa en säker och hälsosam arbetsmiljö. Syftet med mitt engagemang är att minska helt onödiga arbetsplatsolyckor.

Det är svårt för mig att ha uppfattningar i ärendet då de enda fakta jag har är dem som går att läsa i tidningarna. Även om vi vet att allt tidningarna skriver är sant och aldrig vinklat, så kan det saknas information i reportaget ändå... Det är med stor nyfikenhet jag ser fram emot att få ta del av domen i januari.

Jag kan inte låta bli att fundera över mitt eget vuxenansvar även i mina arbetssituationer. Inte bara hemma där jag själv är den som på sätt och vis agerar som arbetsgivare när jag ställer upp regelverk för mina barn/anställda.
- När du cyklar måste du ha hjälm
- Du får inte springa och leka i trappan
- Du får inte gå på den festen, jag tror att det förekommer droger där
- Du ska vara hemma senast...

Och så vidare. Till dessa villkor ger vi som föräldrar/arbetsgivare sanktioneringar eller som det upplevs, bestraffningar om barnet/den anställde inte följer dem. Om det sedan händer något för att de har haft ett beteende där de inte har följt våra anvisningar kan vi förutom att bestraffa dem säga: ”Där ser du, du får skylla dig själv”.

Tänk om man skulle kunna överföra detta synsätt från familjen till arbetsplatsen? Vad är egentligen skillnaden? Är det bara ålder och utbildning som är skillnaden? I så fall borde det vara ännu mer naturligt att vi som vuxna och välutbildade yrkesmän inte väljer att utsätta oss för risker och medvetet göra fel i det mest enkla, att använda den säkerhetsutrustning som vi har blivit tilldelade av arbetsgivaren och beordrade att använda.

I denna tragiska olycka är det flera faktorer som sammanfaller och gör hela ärendet komplext. Jag menar inte att förringa ansvaret för den som har detta enligt arbetsmiljölagen och har försummat det. Jag menar att det i arbetsmiljöfrågor ska vara ett samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare. Att arbetsgivaren ger möjlighet för arbetstagaren att ta ansvar för sin egen hälsa och säkerhet. Samtidigt som man har förståelse för varandras situation i det gemensamma uppdraget att bedriva en säker produktion.

För att lyckas med detta måste det till en kultur där det är tillåtet att jobba med säkra beteenden. Grunden för att detta ska lyckas är ledar- och chefskapet.

Minskade anslag till Arbetsmiljöverket

2009-12-06T11:19:00.000+01:00

I ett tidigare pressmeddelande skriver byggcheferna att de anser att regeringens förslag om att minska anslaget till Arbetsmiljöverket gör att det blir färre inspektioner på byggena. Men varför ska man behöva kontrolleras? Är det inte bättre att bara göra sitt jobb som det ska göras och följa de anvisningar som finns? Istället för att skapa en dyr kontrollfunktion. Det är att underkänna sig själv i sin yrkesroll.

Byggcheferna uttrycker en oro för sig själv och sina medarbetare, en oro som innebär risk för att drabbas av en olycka och den är högst verklig, statistiken talar för sig själv. Stress och slarv anges vara de faktorer som är de främsta bakomliggande orsakerna till arbetsplatsolyckorna. Där är byggsektorn inte speciell på något sätt, jag upplever samma sak i andra branscher när jag hjälper dem att införa beteendebaserad säkerhet.

Det finns system för att komma åt detta men det är inga tekniska system utan det handlar om mig själv som individ och den yrkesroll som jag har.
BBSL är systemet för att införa säkrare arbetsplatser.

Osäkert beteende i arbetet - att sms:a och köra buss

2009-12-05T17:08:00.008+01:00

Jag blir orolig när landets högsta dömande instans i en arbetssituation anser att man inte behöver ta ansvar för sina handlingar.

Om man inte är medveten om vilken risk det innebär att framföra ett tungt fordon med ett femtiotal passagerare samtidigt som man pratar i telefon/sms:ar och har ett anteckningsblock för att anteckna, då är frågan om man är lämplig att utföra detta arbete.

Arbetsgivaren är ansvarig för att skapa säkra arbetsförhållanden för sin personal och även ansvarig för att se till att personalen förhåller sig säkert enligt anvisningarna. Om den anställde inte gör det kan han tilldelas erinran i tre olika stränga tillämpningar, där uppsägning är den strängaste.

HD-domen är anmärkningsvärd i flera avseenden:
1. Man anser att en anställd inte behöver vara medveten om riskerna när han utför sitt arbete. Vilket får konsekvensen att en arbetsgivare inte kan uppfylla sitt ansvar gentemot arbetsmiljölagen.
2. Man tar inte hänsyn till det utökade ansvar en arbetstagare har då denna i sin yrkesutövning har ansvar för andras säkerhet.
3. Att HD inte kan skilja mellan att det inte finns något lagstadgat förbud att tala i telefon eller sms:a medan man framför ett fordon och att det finns en arbetsmiljölag som anger hur säkerheten ska vara på jobbet.

Om nu inte den lagstiftande makten tar sitt samhällsansvar så hoppas jag att arbetsgivaren gör det och inte låter denna person köra buss i dennes företag.

Det är lite pinsamt att våra högsta lagkunniga ska ha en så ansvarslös inställning som de har visat i denna dom. HD har skapat ett nytt uttryck. "Jasså, du är bussförare, då behöver du inte ta ansvar för dina handlingar”.

Den mänskliga faktorn vid arbetsolyckor

2009-11-30T23:37:00.009+01:00

Idag inleddes rättegången om byggolyckan i Kista norr om Stockholm. När jag läser artiklarna på DN.se som skrivits om Kistaolyckan fram till dags datum kan jag återigen konstatera att den mänskliga faktorn är inblandad.

DN.se skriver att den omkomne byggarbetaren vid ett flertal tillfällen
reagerade på felaktigheter. Men vad är det i byggbranschen som gör att medarbetarna inte självklart nekar att göra ett jobb som är osäkert? Jobbet ska visserligen göras, men man ska som arbetstagare alltid kräva att få göra det under säkra former och på ett säkert sätt.

Arbetstagaren ska alltid kunna säga att ”Jag ska ha ett säkert beteende". Och om jag då kräver att få jobba säkert och vägrar att göra ett arbetsmoment är inte det att anse som arbetsvägran.

Många arbetsmoment är mer eller mindre farliga och vi ska producera annars tjänar vi inga pengar. Men vi ska göra det säkert. Ingen har råd att göra det osäkert. Se bara vilka kostnader det medför - inte bara ekonomiskt, utan ännu värre, i mänskligt lidande.

Kistaolyckan

2009-11-29T19:25:00.003+01:00

På fredag avslutas rättegången i det som kommit att bli Sveriges största utredning av ett arbetsmiljöbrott. Läs mer om Kistaraset på DN.se.

Fingrarna i kläm även hemma

2009-11-29T18:27:00.003+01:00

Nog för att vi mer specifikt arbetar med säkerhet och säkra beteenden på jobbet, men vem säger att man "bara" ska vara säker på sin arbetsplats? Den 26 november skriver DN.se att drygt 20 000 hemmafixare skadades under förra året efter att de hållit på med gör-det-själv-arbete i hemmet. De flesta skadades i samband med reparation och underhåll och fingrarna var den kroppsdel som skadades oftast.

Vi som arbetar med säkerhet ser det här dagligen! Trots skyltar och varningstexter stoppar medarbetarna ner sina fingrar i maskiner och trånga utrymmen där risken är överhängande för att något ska hända.

Men vi vet ju också att det går att göra något åt. Men inte genom att bygga nya maskiner eller skriva fler arga lappar. Utan genom att ändra beteendet och tänket. För när vi lär oss att tänka rätt gör vi det till slut automatiskt. Och även om det inte sker helt automatiskt finns där i alla fall en varningsklocka som signalerar "det här är fel".

För det är ju det här som är det fina i kråksången; sitter kunskapen kring den beteendebaserade säkerheten på plats gör den det även på fritiden. Det gör att arbetsgivaren kan vara säker på att personalen kommer till jobbet dagen därpå och att privatpersonen kan vara trygg och ha en skadefri fritid.

Tänk bara om alla kunde förstå hur viktigt det är...!